Peter Forsberg har fattat ett klokt beslut

Om denna krönika

Jag heter Lars-Göran Niemi och jag kommer att främst skriva om idrott i allmänhet och andra händelser i livet.

Var och såg basket, LF Basket-Södertälje. Fick kanonplats, just bakom Södertäljes bänk. Matchen var helt okay och LF vann. Behållningen var dock, Södertäljes coach Vedran Bosnic och spelaren Karim Wazzi. Karim Wazzi född 1988, mäter endast 167 cm, 40 cm kortare än hans polare Willie Galick. Karim var en kul prick. Han fick ingen speltid, men peppade sina kompisar hela tiden och var mycket engagerad. När det återstod en minut av matchen och Södertälje låg under med 15 poäng, fick Karim äntligen tecken av coachen. Han sprudlade av spelglädje och for som en vessla på banan. Han höll bollen i nästan en minut och fick till slut sätta två poäng. Glädjen gick inte att missta och han var gladast av alla, det är idrott i ett nötskal.

Södertäljes coach Vedran Bosnic var en upplevelse. Rakad på hjässan och en ring i örat. Engagerad som få. Stod inte still en sekund under matchen. Kommunicerade livligt med sina spelare och hann också med att försöka påverka domarna. Var ytterst tydlig i sina budskap. Vid time-outer, spände han ögonen i sina spelare och förmedlade sin taktik. Ytterst skicklig coach,  verkar vara en vinnare. Trots att laget låg under hela matchen, var han positiv och försökte förmedla en vinnande optimism till sina spelare.
Peter Forsberg har äntligen fattat ett klokt beslut att pensionera sig från ishockeyn. Världens bästa var lite naiv och förstod inte att han också åldrats. Nu fick han ett kvitto på att åren har gått. Många idrottsmän verkar ha förtvivlat svårt att förstå, att idrottskarriären inte varar för evigt. Det gäller att förbereda sig för livet efter 35 år.

HOTELLINCHECKNING i Belgien är inte alltid så lätt. Vi åkte en hel del bil med familjen genom Europa på 90-talet. Tre barn i baksätet, 2, 6 respektive 17 år. Ibland var det kaos i bilen och denna dag var en sådan dag. Efter att ha kört från Spanien, anlände vi sent på kvällen till Gent i Belgien. Trött, orakad och allmänt uttråkad, hittade vi ett fint hotell, Holiday Inn. Jag lämnade familjen i bilen och traskade med raska steg mot receptionen. Jag var klädd i avklippta jeans, jeansväst, orakad och såg allmänt tveksam ut. Frågade om det fanns rum ledigt. Fick till svar att det endast fanns en svit för fyra personer. Jag slog till direkt och gick till bilen för att meddela nyheten. Det blev dock lite smolk i bägaren, när jag berättade för övriga familjen, att vi måste smuggla in 17-åringen(1,80 lång). Jag hade angett till hotellet att vi hade två barn, i åldrarna 2 och 6 år. Familjen protesterade vilt och tvingade mig att gå tillbaka till hotellet och berätta sanningen, ingen smuggling var aktuell. Med kuvad hållning återvände jag till mannen vid receptionen. Min engelska är inte den bästa och jag började trevande;

Jag - I have a problem.Receptionist – Okay, what is the problem?Jag – I have forgotten one person.Receptionist – Åhå.  Receptionisten studerade mig med en röntgensyn och frågade förvånat  - How old is the forgotten person? Jag - He is seventeen year. Receptionisten höll på ramla baklänges. Gick ifrån och konfererade med annan personal. Kom tillbaka och studerade mig med misstänksamhet. Han förklarade med stor tydlighet att jag skulle betala i förskott. Jag gav mitt kort, som han kontrollerade ordentligt. Till slut fick vi vårt rum och kunde totalt utpumpade konstatera, ljug aldrig.