Toppturshelg

Om denna krönika

Jag heter Terje Pedersen och är uppvuxen i Arjeplog (även där finns det riktiga fjäll). Min kärlek till fjällen och framförallt skidåkningen, har fört mig till Björkliden där jag lever och arbetar. Jag skall i mina krönikor försöka förmedla hur det är att leva här uppe, i ” det nordvästra hörnet” som det ibland kallas av metrologerna, eller som vi som bor här uppe föredrar att kallar det; De riktiga fjällen.

Vassitjåkka är ett suveränt topptursfjäll med många olika linjer av varierande längd och svårighetsgrad. Alltifrån Vassi Nord, dit vi är på väg idag; till Hästskosvängen, som är en lång men makalöst fin tur som går längs hela Vassi- och Voitasmassiven och avslutas med oändlig plattåkning till Katterjåkk.

Vi följer ett veckogammalt spår som bitvis är helt igendrevat och försvinner helt. Sikten är dock klar och vi har vind i håret. Bättre än så blir det knappast.
När det börjar bli brantare är det på vissa ställen renblåst och isigt, och därför svårt att få fast stighudarna. Det gäller att trycka till ordenligt och hålla höften högt, så att man inte blir hängande på stavarna.
Vi går på i ganska högt tempo och K-man börjar som vanligt dra ifrån. Snöret töjs ut mer och mer, tills det slutligen brister.
Efter drygt 1,5 timmes gående så står vi under toppen, där vi dricker en slurk vatten och samlar oss inför toppattacken.
Uppe på toppen är det något varmare än nere vid stationen, men det blåser rätt hårt och köldeffekten märks tydligt när jag byter underställströja. Att hålla sig torr är viktigt, speciellt i en kyla som denna, annars kommer förkylningen som ett brev på posten. Jag rycker hudarna ifrån skidorna och knövlar ner dem i säcken, spänner pjäxorna och bränner snabbt iväg.  K-man åker telemark och blir som vanligt på efterkälken, då det är lite meckande med att få på sig telisdoningarna.
Halvdåligt före bestående av bristande skare blandat med helt renblåsta partier; ”fostrande” som det kallas skidåkare emellan. Använder en teknik som min kompis ”Bird” i Chamonix en gång lärde mig. Tekniken går ut på att man har en tung hårdrockslåt, gärna Metallica, i huvudet när man åker, som man sjunger med i. Effekten är man åker som musiken, hårt och aggressivt, med mer styrka och kraft än teknik. Man åker inte med snön, utan emot den.
Lite trixigt att komma förbi klipporna vid ravinen när det börjar branta på, men genom en lång travers hittar vi ett stort fint snöfält där det går att dra på lite extra. Vi måste dock vara försiktiga, för under snön kan det lura lömska hajfenor som på ett ögonblick kan karva ut långa revor under skidorna. När det händer, skär det i kroppen av obehag och sorg.
Vi lyckas dock att klara oss undan hajfenorna och glider ner mot Vasiijaure samtidigt som ett malmtåg rasslar förbi nedanför oss.
Tillbaka i byn går vi genom den spöklika tunneln under järnvägen, nickar vördnadsfullt mot minnesstenen över Sven Sjöberg, lastar in prylarna i bilen och åker iväg; det är nu 25 minusgrader.

Topptur är, näst efter att köra motorcykel, det bästa som finns. En oslagbar kombination av äventyr, naturupplevelse, motion och skidåkning. En kort tur i november med flatljus och stark kyla, eller en lång Norgetur i maj med stekande sol och sorbetsnö, båda har sin tjusning.
Hemma i Björkliden möter jag mina grannar, familjen pannlampa, som varit ute en sväng längs Rallarvägen på skidor. Alla, såväl hunden som lille Aron, har på sig pannlampa. Så här års ingår det i standardutrustningen här uppe.
Jag packar upp mina stelfrusna kläder ur säcken och sätter igång pjäxtorken, för i morgon är det dax igen.
Toppturssäsongen har börjat!